Genusflödet

• Arkiv

Hagamannen fick Umeås män att se sig själva med andra ögon

Nyhet: 2012-01-23

Hagamannen satte skräck i Umeå under åtta års tid. Kulturgeografen Linda Sandberg är aktuell med en avhandling vid Umeå universitet som handlar om hur rädslan för våldet påverkade kvinnor såväl som män.
- Förvånande nog var det faktiskt männen som pratade argast om Hagamannen, säger hon.

I arbetet med avhandlingen Rädsla för våld och könade maktrelationer: Hantering av hot i det offentliga rummet i Sverige, har Linda Sandberg träffat och intervjuat ett 50-tal Umeåbor, både män och kvinnor i olika åldrar. Intervjuerna har gjorts under flera år, de senaste efter det att Hagamannen hade gripits. Då skrev tidningarna om hur kvinnorna i Umeå firade med champagne. Men rädslan satt fortfarande kvar. Eftersom den under många år varit en stor del av allas vardag gick den inte att skaka bort. Linda Sandberg berättar att intervjuerna hon gjorde innan och efter gripandet inte skilde sig mycket åt.
- I en och samma mening kunde kvinnorna pusta ut och vara glada över att det var över. Men samtidigt tillägga att det finns andra där ute. Hotbilden levde fortfarande kvar.

Fokus på mäns kroppar

I diskussionen om kvinnors rädsla för våld ges sällan utrymme för röster om problemet ur mäns perspektiv. Men Linda Sandbergs avhandling beskriver hur de upplevde åren som Hagamannen härjade i Umeå. De kände att de uppfattades som farliga och forskningen visar att detta var nytt framför allt för de vita männen. Signalementet på Hagamannen var en ljushyad man i 25-30-årsåldern, 170-175 cm lång, en beskrivning som stämde in på ett flertal av stadens män.
Många män kände sig misstänkliggjorda samtidigt som de var rädda för sina fruars och barns skull. I intervjuerna hade de ett argare tonfall än kvinnorna när de talade om Hagamannen, vilket enligt Linda Sandberg, tyder på att deras självbild utmanades och de ville ta avstånd från gärningsmannen. Samtidigt som det fanns förståelse för att de kunde uppfattas som ett hot, var det ändå väldigt problematiskt.

En man berättade hur han blev retad på jobbet eftersom det framkommit att Hagamannen hade små fötter, vilket mannen i fråga också hade. Linda Sandberg intervjuade även en man som blev inkallad på förhör och fick lämna DNA. Han tyckte det var jobbigt att behöva bevisa att han inte var förövaren.
- Tidigare har det ofta varit tal om kvinnors kroppar i det offentliga rummet. Hur de ska klä sig för att inte drabbas och så vidare. Men eftersom Hagamannen överföll vem som helst oavsett hur man såg ut fanns inte den diskussionen den här gången, säger Linda Sandberg.

Hon förklarar att ingen skuld lades på offren utan att fokus nu istället hamnade på männens kroppar. Eftersom media främst rapporterade om hur Hagamannen såg ut skapades bilden av den farliga kroppen.
Många män blev medvetna om hur de skulle röra sig utomhus för att inte skrämma kvinnorna. Till exempel tog de av sig huvan på jackan och gick snabbt förbi kvinnan eller över till trottoaren på andra sidan gatan när de möttes. De tog också för vana att följa tjejkompisar hem.
- Männen talade inte om sina egna rädslor, hellre om hur rädda andra var, speciellt kvinnorna.

Kvinnor förväntas vara rädda

Oavsett ålder, klass och etnicitet gav kvinnorna liknande svar i intervjuerna. Enligt Linda Sandberg var rädslan den dominerande känslan. Hon berättar att många kvinnor i Umeå som tidigare sett sig själva som jämställda kände sig kluvna när de ansåg sig tvungna att ändra sitt beteende. De tyckte att de hade rätt att gå var och vart de ville, men att rädslan begränsade dem. Omsorgen om dem gav också förväntningar på att de skulle vara rädda.
- Kvinnorna upplevde en frustration över att inte kunna gå hem själva från krogen, över allmänhetens förväntan på att de skulle vara rädda.

Avhandlingen visar att det var betydligt lättare för kvinnor som redan tidigare såg sig själva som sårbara att anpassa sig till situationen. De hade inte vågat gå hem själva förut heller.
Linda Sandberg tycker det är intressant att de traditionella könsrollerna förstärks vid rädsla för våld på allmänna platser. Att män tar på sig en beskyddande roll gör att kvinnor blir de som behöver beskyddas, säger hon.

Under våren kommer Linda Sandberg att berätta om sin avhandling för undervisande lärare på polisutbildningen och hoppas att forskningen kan komma att få betydelse i diskussionen om kvinnors rädsla för våld och även i trygghets och planeringsfrågor i framtiden.

Läs avhandlingen här

FAKTA

Linda Sandberg är postdoktor vid Umeå centrum för genusstudier, UCGS. Den engelska titeln på hennes avhandling är Fear of violence and gendered power relations. Responses to threat in public space in Sweden.

AV: Lena Andersson